Tre problem vid samtal med ateister, humanister & agnostiker
Jag har stor respekt för ateister, humanister, skeptiker och agnostiker, många är det på goda grunder. En del har varit kristna men mött så mycket konstiga märkligheter att de sagt adjö till hela paketet. Andra har vuxit upp i mer ateistiska miljöer. Människor är olika, det är alltid ett misstag att bunta ihop. Även inom ateism/humanism finns det olika perspektiv och betoningar.
Jag gillar att samtala med dem, några av de trevligaste och mest sympatiska personerna inom sociala medier finns i den här gruppen.
Jag har dock identifierat tre problem som gör att vi ofta talar förbi och därför missförstår varandra. Det handlar om att vi ofta definierar tre tunga begrepp olika:
Gud, tro och religion.
- Gud
Många gånger så när en ateist beskriver sin gudsbild, eller hur hon tror vi kristna tänker så är det en gudsbild som jag också tar avstånd ifrån. Om det är det enda alternativet så skulle jag också vara ateist. Jag kan ibland sakna en öppenhet för olika sätt att se på och förstå Gud. Ofta har ateisterna snöat in sig på de religiösa fundamentalisternas gud men den guden tar jag också avstånd ifrån, känns ibland lite som om de sparkar in öppna dörrar. Delar Bo Sanders invändningarna i den här posten. - Tro
De definierar ibland tro på ett sätt som lätt skulle kunna bytas ut mot ”enfaldig inbillning” och det är klart att jag då har svårt att relatera. Tro för mig handlar om allt från vardaglig tillit till berättelserna som ger allas våra liv mening. Min grundförståelse är att vi alla tror på en hel massa saker. En ateist kan tom vara trosstarkare än jag. Vi sitter liksom i samma båt och paddlar, tro gör vi i den bemärkelsen att vi alla förstår våra liv utifrån någon sorts berättelse. Den vikta frågan för mig är istället vad vi låter den tron/berättelsen leda till i våra liv. - Religion
För många ateister är religion lika med ”påhittade saker”, det de ibland kallar ”vidskepligheter”. Det kan de sedan lätt distansera sig ifrån och fördöma, och fördumma (Tandfen någon?). Jag tror vi behöver vidga religionsbegreppet till att gälla allt det som vi människor förtröstar på. Jag vill tex få in konsumism under religions paraplyet. Jag vill också få in ”marknadskrafterna” och ”prylhysteri” där under. Plötsligt är vi på samma planhalva ateisten/humanisten förtröstar, (precis som jag) ofta på allt det där. Hon är med andra ord också ”religiös”. Jag vill alltså bredda religionsbegreppet och få ut det ur ”vidskeplighets lådan”. Frågan handlar för mig inte om ”för och emot religion” utan om vilken religion vi i praktiken följer och vad den gör med oss, oavsett om vi definierar oss som kristna eller ateister/humanister.
Det är ibland viktig att lyfta upp de skillnader som finns. Samtidigt får varken ateisten eller den kristne glömma bort att vi alla tacklar samma problem. Spelar ingen roll om vi är troende eller ateister, vi oroar oss för våra barn, vi vaknar ibland på natten och undrar hur det ska gå. Vi är är rädda och vi är lyckliga om vartannat. När livet skakar så skakar det även för den som menar sig ha en helt ”evedinsbaserad” livsåskådning. Hur mycket evidens vi än tror på vet ingen av oss något om morgondagen. Det samma gäller den som tror på Gud, tron är ingen garant för ett lyckligt liv.
Där står vi och vi försöker hantera våra liv så gott vi kan. En del av oss tror på Jesus och hans rike, vi finner hopp och mening i den berättelsen. Andra har andra strategier.
Jag tänker respektera dig käre ateist, kan vi kanske krypa upp ur skyttegravarna och mötas halvvägs?
PS. Idag skriver Dagen om debatten mellan Birro och Sturmar. Personligen vill jag se mindre debatt och mer samtal. DS
Kolportören mini 
Riktigt bra skrivet! Tror att samtalet skulle vinna på en sådan inställning. Men den kräver en äkta sanningslängtan, och dödas lätt av protektionism av olika slag. Tack för inlägget!
Det du skriver om Religion tycker jag stämmer fullt ut. Vi är existentiella varelser och att inte förlita sig på någon form tro inbillar jag mig är omöjligt.
Däremot är det faktiskt ur det motsatta perspektivet samma sak när det gäller såväl frågorna om Tro som om Gud. Kristenheten har en förmåga att producera lika tvärsäkra personer och omdömen om dessa bägge storheter som de atiester/agnostiker du vänder dig emot. Och därmed faller en grupp jag är övertygad inte alls är så liten mellan stolarna. De som inte hel fullt ut lyckas tro hur de än försöker och de som inte lyckas sluta hur mycket de än vill. De som redan finns i gränslandet mellan skyttegravarna och är de som står mitt i skottlinjen.
Utrymmet för samtal och i förekommande fall terapi för att komma ur en osund tro är begränsat i kyrkan om ens intresset finns. Det är tyvärr min erfarenhet. Min erfarenhet är också att det är viktigare för många av kristenhetens företrädare att berätta vad de upplevt, att frälsa sin omgivning, än att lyssna på de som inte lika lätt att låta sig övertygas. ”Diskussioner har aldrig frälst någon, det viktigaste är att jag få predika för dig”, som en LO-medlem sa när jag uttryckte tvivel.
Den Gud jag blivit presenterad för under uppväxten såväl som i vuxna år är en skräckens Gud som sätter upp enorma krav för att få ett evigt liv – något jag inte vill ha, komma till himlen – ett ställe jag inte vill till, få sjunga lovsånger hela dagarna – något jag inte skulle stå ut med. Men alternativet att i helvetets lågor erfara jordens alla smärtor, plågor och ångest tusenfallt värre i evigheters evighet är inte heller så lockande. Jag vill således egentligen inte tro, jag är en wannabe-ateist, men jag vågar inte sluta tro. Det är något som för en del kristna är oerhört svårt att förstå och acceptera. Hur kan man bara vilja sluta tro!!? Även om jag någonstans kan tycka att kyrkan borde ha ett ansvar att hjälpa sådana som jag ut ur den situation de hjälpt till att försätta oss i, så borde i alla fall den typen av åtgärder kunna ge rika tillfällen för kristna att själva fördjupa sin tro och sin existentiella förståelse. Men då gäller det att samtalsarenorna finns. Det om något efterlyser jag. Så välkommen upp ur skyttegravarna för att samtal med den kanonmat som agerat collateral damage i kriget mot ateisterna. Och jag hoppas att de tvärsäkra ateisterna också ansluter.
Jag kommenterar här.
Pingback: Kommunikationshinder « Sporadisk
Jag såg att det låg en kommentar till dina tre punkter på Youtube. Väl värt att lyssna på.
Kanske vi kristna inte förtröstar mindre på prylhysteri än ateister. Jag tror att I-phone tätheten är lika hög, eller kanske till och med högre inom frikyrkorna än i helt sekulära grupper.
Jag glömde klistra in länken till Youtube. Den kommer här:
När det gäller religionsdefinitioner som är lite vidare så finns det redan. Du kan hitta både Paul Tillich, Rudolf Otto och Natans Söderblom. Deras definitioner går alla ut på att den som har något som man håller heligt, eller som på något vis utgör vår yttersta angelägenhet så har vi en religion. Politiska ideologier var därför inte svårt att klassa som religioner av Tillich. Tillich var tysk teolog som var starkt kritisk till att Nazismens religiösa toner. Hans böcker brändes friskt av nazismen.
bögar