Kolportören mini

För allt mitt emellan

Sanning, illusioner och vägen framåt

Det här är en berättelse som jag ofta återkommer till som pastor. Jag brottas verkligen med den. . 

”Det finns en gammal judisk legend om Mose, den utspelar sig under tiden han var fåraherde.

Vid ett tillfälle så slog en enkel gammal herde sällskap med Mose. De delade boende och mat under en period. Den gamla herden var mycket gudfruktig. Varje kväll så ställde han ut en tallrik mat som en gåva till Gud och varje morgon när han såg de tomma fatet så gladdes han storligen att Gud tagit emot hans gåva.

Mose tyckte det hela var mycket märkligt, ja på gränsen till korkat. Han försökte förklara för mannen att det naturligtvis var de vilda djuren som åt upp maten. Men den gamle mannen insisterade på att det var Gud. En dag tröttnade Mose på mannens irrationella beteende och sa: ”Inatt ska vi gömma oss bakom en buske så ska du få se vad som händer med maten.” Den gamle gick med på Moses förslag.

De väntade gömda bakom busken under den stjärnklara himlen. Det dröjde inte länge förrens rävar kom och åt rent på tallriken. ”Där ser du!” Sa Mose. ”Hur korkad får man vara”. Den gamles blick slocknade och han gick förkrossad därifrån.

Samma natt hade Moses en dröm. Gud kom till honom och sa. ”Nu har du krossat den gamles enkla tro? Det är sant att det var de vilda djuren som år upp hans gåva, men han gav den till mig och det var en gåva av kärlek”. 

Berättelsen behandlar den stora frågan om när vi ska låta människor leva i sina illusioner och när vi ska hjälpa dem vidare. Jag möter rätt ofta människor med en naiv och  oreflekterad tro. De är som fåraherden. En del av mig vill likt Mose ropa ”Hallå vakna!” en annan del av mig ser det sköra och vill istället bekräfta och ge trygghet. Samtidigt är det en bedräglig trygghet därför att livet har en benägenhet att förr eller senare krossa våra illusioner- 

Hur tänker ni, när ska vi låta människor leva i sina illusioner och när är det tid att hjälpa dem vidare?
Hur gör vi det? 

Single Post Navigation

20 thoughts on “Sanning, illusioner och vägen framåt

  1. Jag känner igen mig i Mose… Så gott som varje dag konfronteras jag med människor som insisterar på att världen är 6000 år gammal, att mitt yrke är ockult och gudsfrånvänt eller andra helt oreflekterade åsikter och tankar…

    Jag gör nog (tyvärr) som Mose allt för ofta och visar på ”rävarna”… De flesta brukar dock strunta i bevisen och ändå välja sin världsbild…

    Skillnaden på mig och Mose är att jag kanske brukar förklara det som att visst är det djur som äter maten – men det är Gud som tar emot den… Jag vill försöka ge en extra dimension på det hela…

    Men jag borde verkligen låta min trut vara stängd lite oftare…

  2. Tea Gustavsson on said:

    Min generella inställning är att man väntar tills livet gjort sitt och sedan hjälper man människan vidare på det sätt man kan. Jag tror att man kan lita på Gud i den här frågan, Han som ytterst är ansvarig för människors växt i livet.

    Sedan finns det tillfällen när jag undrar om jag gjort rätt som avvaktat med att ”varna” och ”rätta till”. I vissa fall hade jag kanske kunnat förhindra vissa sår och att flera personer skadats på grund av naiv tro. Ja, jag vet inte, det är som vanligt frågor som inte går att svara på.

    Men om det är människor i ledande ställning som leder många andra vilse på grund av sin naiva tro, då är frågan betydligt svårare.

  3. 1.
    Hur ofta lyckas man ”hjälpa en person vidare” som just för stunden inte har några problem på grund av sin möjligen för naiva tro? Jag tycker att det verkar väldigt svårt att ”hjälpa” någon som inte har några ”problem” och som inte är nyfiken/intresserad av att ”ta sig vidare”.

    2.
    Kan man utvecklas vidare utan att det gör ont och är svårt? En del gör sig absolut illa mer än man skulle önska. Och i just de fallen så borde man säkert försöka hjälpa. Och jag har ingen aning om hur man identifierar och hjälper dem i tid.
    Men ibland försöker vi minimera allt som är jobbigt och svårt. Och det är kanske inte hälsosamt. ”Det gör ont när knoppar brister.”

    3.
    Och en fråga som jag har funderat mest på för egen del. Varför vill jag så gärna tala om för andra att de… osv…
    Visst, jag vill väl.
    Men.
    En del av mig vill också vara duktig. Eller snarare duktigast. Och att andra ska se det.
    Och en del av mig är otrygg när inte alla tänker och tycker precis som jag.
    Jag tror att många av oss har minst lika stora problem med det som gäller oss själva som med det som handlar om att hjälpa andra.
    Detta inte sagt om specifika personer utan bara som en allmän reflektion utifrån egna erfarenheter.

    • Tror att 1 tim 1:5 är en bra tumregel:
      ”Målet för dina förmaningar skall vara en kärlek som kommer ur rent hjärta, gott uppsåt och uppriktig tro.”

      • Absolut. Fast jag tror på mitt hjärtas närmast oändliga förmåga att härbärgera blandade motiv. Jag menar att många av oss ofta är omedvetna om att/vilka andra motiv än de P skriver om som driver oss och att det skapar problem. För varje gång jag vill tala om hur något är för någon annan så behöver jag lägga minst lika mycket arbete på mig själv. (Nu låter jag som att allting handlar om mig, och inte om min medmänniska, men det menar jag inte). Jag kanske hakar upp mig på detta för att jag har varit dålig på den biten (min egen växt och mognad alltså), och det slutade illa.

  4. Ska vi låta människor leva i sina illusioner eller vi hjälpa dem vidare?
    Jag tror att vi ibland måste hjälpa människor ur deras illusioner och föreställningar för deras egen skull. Det finns uppfattningar som annars kan få förödande verkan både för dem själva och andra.
    Jag tänker på en ung kristen kille eller tjej på högstadiet som fått höra att om man tror på Bibeln måste man tro att jorden skapades för 6000 år sen och skapelsen tog en vecka. det är deras gudstro och hängivenhet som fört dem in i den tron. Inte desto mindre kan de komma in i en helt onödig konflikt när detta tas upp i undervisningen, en konflikt som kan knäcka deras tro. Det är viktigt att en sådan ungdom får hjälp att bearbeta frågan om skapelsen och förstå att man kan vara en brinnande och bibeltroende kristen och tänka att skapelsen kan vara många miljarder år gammal.
    Sjukfrihetsläran är en lära som återkommer med ojämna mellanrum i entusiastisk kristendom. Den hävdar att alla kristna kan räkna med full hälsa om man tror. En lära som trots att den hålls av hängivna kristna skapat oändlig besvikelse och fördömelse. Det är viktigt att hjälpa dem som fångats av den att gå vidare, att mogna i sin tro, att förstå att man utsatts för ensidig bibeltolkning, att hjälpa dem inte till en ljummare och likgiltigare tro, utan så att man får ett ännu varmare hjärta för utsatta människor, att man kan frimodigt be för sjuka människor, besöka dem stötta dem och även få vara med om under, men aldrig sätta människor under den press och det fördömande som en ensidig förkunnelse om allas helande skapar.
    Vi har andra illusioner som skadar. Till exempel finns det en del unga pastorer som fått för sig att de är apostlar. Man tar sig en auktoritet som man inte har täckning för vare sig i erfarenhet, mognad eller kallelse. Sånt kan bara leda till ett resultat – missräkning och nederlag. Ju förr de får lösas ur sin illusion ju bättre. Sådana ungdomar, som ju ofta är väldigt ivriga, kan bli väldigt bra om de får vara med om en tändningsjustering.
    Det finns många fler illusioner som dyker upp i kristet arbete och som behöver avslöjas. Detta är inte det enklaste inslaget i en pastors eller andlig ledares verksamhet, men för människornas skull måste man ibland ägna sig åt det.
    Sen finns det ju illusioner som inte är skadliga. Dem tror jag vi ofta bara kan låta passera. En pastor ska ju inte vara en vakthund som skäller på allt som rör sig utan en livräddare. Och som en sådan måste man ibland rädda människor ur illusioner som kan förstöra livet.

    Vederlägg dem därför med kraft, så att de blir sunda i tron, skriver Paulus om människor som hamnat i destruktiva uppfattningar. (Tit 1:13)

  5. Staffan on said:

    Men behöver det vara så svårt? Alla har vi illsuioner fast på olika intellektuell nivå. Personlig utveckling kommer av insikter som justerar illusionerna i en förhoppningsvis mer mogen riktning. Men det är sällan bra att tvingas in i en mognad, att förlora illusioner utan att de ersätts av en större förståelse. Den som redan i barnaåren tvingats bli vuxen och överlever blir ändå mer ärrmärkt än den som får mogna i takt med stigande ålder, ansvar och kunskaper. Att slå sin bibel i huvudet på någon som av intellektuella skäl inte klarar av att tro är lika illa som att rycka undan en naiv barnatro för den som ännu inte fördjupat sig i religiösa grubblerier. Illusionsförlust i bägge fallen.

    Jag vill, borde, försöker respektera de som inte nått samma insikter i vad det nu kan vara, som jag. Lite i enlighet med den klassiska Kierkegaardska devisen om att möte en människa på sin nivå. Och jag vill gärna bli respekterad för mina bristande insikter av dem som förstått mer än jag. Å andra sidan finns det inget bättre sätt att locka fram mina allra sämsta sidor genom att köra över mig, att förlöjliga, förnedra och provocera mig till insikt. Då blir jag precis likadan och svarar med samma medel. Det är inget bra, jag vet. Men det är först när det rör mig. När någon annan agerar mot mig i stundom ack så god välmening. Nej, låt folk behålla sina illsuioner så länge de och dessa inte skadar andra. Behöver det vara så svårt? Jo, det kanske det är förresten…

  6. Decimus on said:

    ”ska vi låta människor leva kvar i sina illusioner?” Vilken oerhört arrogant fråga. Den förutsätter att du sett sanningen, ren och klar, och ställs inför ett val att introducera en vilsegången själ in i denna gnosis.

    Vad är denna naiva och oreflekterade tro som du möter? Är du säker på att den är sämre än din ”reflekterade” tro? Hade Jesus en naiv och oreflekterad tro?

    • Decimus, jag kan inte se det arroganta att söka hjälpa människor till en tro som håller. Jesu tro var oerhört jordnära och i allra högsta grad reflekterad.

      För mig handlar det inte om ”sämre” eller ”bättre” tro det handlar om att söka se livet med allt vad det innehåller och innebär med öppna, ärliga och hoppfulla ögon.

  7. Henke on said:

    Jag är kanske sjäv naiv men jag lever efter övertgelsen om att sanningen alltid är det bästa. Att det är bättre att vara förkorossad men veta sanningen än att vara lycklig och förd bakom ljuset. Jag hoppas över diskussionen om det finns någon sanning, de som tvivlar brukar ju i alla fal vara övertygade om saningen om att det inte finns någon saning. Igentligen skulle ja vilja säga att min inställning beror på att jag tror på värdeetik för det tycker jag är en biblisk grund. Men jag är nog också influerad av konsekvensetik med regler. Oavsett viket är väl saningen bäst, eller?

  8. David Nyström on said:

    Det här är ju en fråga som ständigt konfronterar oss som jobbar med undervisning inom teologi och bibelvetenskap – hur leder man människor in i ny, utmanande kunskap utan att destabilisera deras tro? Någonstans tycker jag att Mose gjorde helt rätt ända fram till ”ha, ha, där ser du”. Vi kan aldrig bemöta människor med den attityden. När vi hånar troende för deras övertygelser attackerar vi det djupaste och finaste de har och förminskar dem. Det är inte kärlek och det är inte omsorg.

    Om Mose hade förklarat för den gamle mannen hur det hela gick till på ett kärleksfullt och respektfullt sätt samt varsamt placerat mannens handlingar i ett nytt, men inte mindre värdefullt eller genuint, teologiskt ljus, hade han kanske inte behövt gå bedrövad därifrån, utan med fördjupad insikt och ett uppbyggt inre.

    Men det är en väldigt svår balansgång som man behöver reflektera över hela tiden.

  9. David Nyström on said:

    Det här ”öppna brevet” från Daniel Kirk, NT professor vid Fuller, till hans studenter, tycker jag fångar exakt den inställning en lärare eller pastor bör ha gentemot dem han/hon undervisar. http://www.jrdkirk.com/2011/09/13/open-letter-to-new-testament-students/

  10. Tack alla för viktiga kommentarer. Är just nu på EFK:s kongress. Återkommer med respons.

  11. Bo Lönegren on said:

    Joachim,
    Jag tycker att du missbedömer det hela. Gåvan gavs till Gud, Gud lät räven äta den. Om du får frukt och låter dina barn äta den är det då en illusion för givaren? En annan liknelse, i Bibeln finns en berättelse om hur Gud sänder korpar för att ge mat till sin profet, är det då en illusion att ta emot det som gåva från Gud? Jag tycker att det tyvärr allt för ofta idag handlar om att ta ifrån människor deras ”illusioner”.

    • Bo! Jag vet inte om jag missbedömer berättelsen, jag återger den som jag minns den och jag tror jag fattat poängen. (Men jag kan naturligtvis ha fel)

      Vad säger du om de illusionerna som kommit upp här i samtalet. Tex illusionen att Gud alltid gör så vi slipper sjukdomar? Jag kan inte se annat (och min erfarenhet pekar dit) att den i längden krossar människors tro.

      • Bo Lönegren on said:

        Joachim,
        Visst finns det felaktiga föreställningar, somdet här med sjukdomar där vi måste skilja på Guds vilja/önskan att vi ska ha hälsa och effekten av att vi lever i en fallen värld. Men jag menar att det finns en skillnad här. Berättelsen är korrekt återgiven, man kan uppfatta att den gamle mannen hade en illusion om man så vill men jag vill snarare se det som att han såg och upplevde det Gud ville att han skulle se. Dvs att han gav en gåva som Gud valde att låta en räv ta emot. Men att kalla detta för illusion tycker jag tar bort en del av Guds storhet.

  12. Staffan on said:

    En kompletterande reflektion: Hanteringen av illusionsbäraren borde se lite olika ut beroende på var illusionen kan plottas in på skalor som beskriver i vilken utsträckning den skänker bäraren såväl trygghet som glädje. Den illusion som skrämmer bäraren såväl som den som skänker otrygghet kanske bör approacheras. Den som skänker bäraren glädje eller trygghet borde nog lämnas i fred. Å andra sidan borde den som är trygg i sin illusion lättare kunna ta att illusionen utmanas men det är tveksamt om det samma gäller för den illusion som skänker glädje… Hmm… försjunker i filosofisk dimma igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: