Kolportören mini

För allt mitt emellan

Archive for the month “maj, 2012”

Tre problem vid samtal med ateister, humanister & agnostiker

Jag har stor respekt för ateister, humanister, skeptiker och agnostiker, många är det på goda grunder. En del har varit kristna men mött så mycket konstiga märkligheter att de sagt adjö till hela paketet. Andra har vuxit upp i mer ateistiska miljöer. Människor är olika, det är alltid ett misstag att bunta ihop. Även inom ateism/humanism finns det olika perspektiv och betoningar.

Jag gillar att samtala med dem, några av de trevligaste och mest sympatiska personerna inom sociala medier finns i den här gruppen.

Jag har dock identifierat tre problem som gör att vi ofta talar förbi och därför missförstår varandra. Det handlar om att vi ofta definierar tre tunga begrepp olika:
Gud, tro och religion.

  • Gud
    Många gånger så när en ateist beskriver sin gudsbild, eller hur hon tror vi kristna tänker så är det en gudsbild som jag också tar avstånd ifrån. Om det är det enda alternativet så skulle jag också vara ateist. Jag kan ibland sakna en öppenhet för olika sätt att se på och förstå Gud. Ofta har ateisterna snöat in sig på de religiösa fundamentalisternas gud men den guden tar jag också avstånd ifrån, känns ibland lite som om de sparkar in öppna dörrar. Delar Bo Sanders invändningarna i den här posten.
  • Tro
    De definierar ibland tro på ett sätt som lätt skulle kunna bytas ut mot ”enfaldig inbillning” och det är klart att jag då har svårt att relatera. Tro för mig handlar om allt från vardaglig tillit till berättelserna som ger allas våra liv mening. Min grundförståelse är att vi alla tror på en hel massa saker. En ateist kan tom vara trosstarkare än jag. Vi sitter liksom i samma båt och paddlar, tro gör vi i den bemärkelsen att vi alla förstår våra liv utifrån någon sorts berättelse. Den vikta frågan för mig är istället vad vi låter den tron/berättelsen leda till i våra liv.
  • Religion 
    För många ateister är religion lika med ”påhittade saker”, det de ibland kallar ”vidskepligheter”. Det kan de sedan lätt distansera sig ifrån och fördöma, och fördumma (Tandfen någon?). Jag tror vi behöver vidga religionsbegreppet till att gälla allt det som vi människor förtröstar på. Jag vill tex få in konsumism under religions paraplyet. Jag vill också få in ”marknadskrafterna” och ”prylhysteri” där under. Plötsligt är vi på samma planhalva ateisten/humanisten förtröstar, (precis som jag) ofta på allt det där. Hon är med andra ord också ”religiös”. Jag vill alltså bredda religionsbegreppet och få ut det ur ”vidskeplighets lådan”. Frågan handlar för mig inte om ”för och emot religion” utan om vilken religion vi i praktiken följer och vad den gör med oss, oavsett om vi definierar oss som kristna eller ateister/humanister.

Det är ibland viktig att lyfta upp de skillnader som finns. Samtidigt får varken ateisten eller den kristne glömma bort att vi alla tacklar samma problem. Spelar ingen roll om vi är troende eller ateister, vi oroar oss för våra barn, vi vaknar ibland på natten och undrar hur det ska gå. Vi är är rädda och vi är lyckliga om vartannat. När livet skakar så skakar det även för den som menar sig ha en helt ”evedinsbaserad” livsåskådning. Hur mycket evidens vi än tror på vet ingen av oss något om morgondagen. Det samma gäller den som tror på Gud, tron är ingen garant för ett lyckligt liv.

Där står vi och vi försöker hantera våra liv så gott vi kan. En del av oss tror på Jesus och hans rike, vi finner hopp och mening i den berättelsen. Andra har andra strategier.

Jag tänker respektera dig käre ateist, kan vi kanske krypa upp ur skyttegravarna och mötas halvvägs?

PS. Idag skriver Dagen om debatten mellan Birro och Sturmar. Personligen vill jag se mindre debatt och mer samtal. DS

Bön och bönesvar

Det finns en historia om bön som jag finner både (o)roande och tänkvärd:

Det är lille Kalle som ska be aftonbön med sin mamma och farmor som är på besök. Kalle ber ”Gud som haver” och han ber för de vanliga böneämnena men sen höjer han plötsligt rösten och ber allt han kan.

– Och sen vet du Herre att jag önskar mig en ny cykel i födelsedagspresent!

Efter bönestunden när han är själv med sin mor säger hon till honom att han ju inte behöver skrika. Gud är ju inte döv. Kalle svarar då:

– Inte Gud, men farmor.

Sen en historia från verkligheten.

Min pappa har en byggfirma och jag minns en händelse som han brukar återkomma till. Han hade mött en kollega från en annan firma som var helt förtvivlad efter mötet med en familj som ville attt han skulle bygga om hemma hos dem, helst gratis, berättelsen var fylld av hur mycket krångel och tjat som helst.

– Det var de värsta människor jag någons haft att göra med. Sammanfattade snickaren det hela.

Min pappa tyckte det hela var mycket förargligt för familjen var nämligen en kristen famill som nyligen flyttat till stan och när vi mötte dem så berättade de följande för oss och alla som lyssnade.

– Tack och lov! Gud har hjälpt oss med allt, han har lett en hantverkare i vår väg som är billig och som har fixat allt. Gud är god, tänk han svarar på våra böner i stort och smått.

Två tankar utifrån det här:

Finns det en risk att vi ibland själva ordnar vårt böesvar?

Är det å andra sidan så att vi ibland mer aktivt faktiskt ska vara bönesvaret?

Är vi döva likt farmor när tusentals syskon runt om vår värld dagligen med tomma magar ber ”Ge oss idag det bröd vi behöver”. För tänk om det är vi som är bönesvaret? Tänk om det är så Gud primärt verkar i världen

Är vi rentav för upptagna med att fixa våra egna bönesvar för att bry oss?

Skriver på min andra blogg om mitt traumatiska 90-tal.

Skriver på min andra blogg om mitt traumatiska 90-tal.

Sanning, illusioner och vägen framåt

Det här är en berättelse som jag ofta återkommer till som pastor. Jag brottas verkligen med den. . 

”Det finns en gammal judisk legend om Mose, den utspelar sig under tiden han var fåraherde.

Vid ett tillfälle så slog en enkel gammal herde sällskap med Mose. De delade boende och mat under en period. Den gamla herden var mycket gudfruktig. Varje kväll så ställde han ut en tallrik mat som en gåva till Gud och varje morgon när han såg de tomma fatet så gladdes han storligen att Gud tagit emot hans gåva.

Mose tyckte det hela var mycket märkligt, ja på gränsen till korkat. Han försökte förklara för mannen att det naturligtvis var de vilda djuren som åt upp maten. Men den gamle mannen insisterade på att det var Gud. En dag tröttnade Mose på mannens irrationella beteende och sa: ”Inatt ska vi gömma oss bakom en buske så ska du få se vad som händer med maten.” Den gamle gick med på Moses förslag.

De väntade gömda bakom busken under den stjärnklara himlen. Det dröjde inte länge förrens rävar kom och åt rent på tallriken. ”Där ser du!” Sa Mose. ”Hur korkad får man vara”. Den gamles blick slocknade och han gick förkrossad därifrån.

Samma natt hade Moses en dröm. Gud kom till honom och sa. ”Nu har du krossat den gamles enkla tro? Det är sant att det var de vilda djuren som år upp hans gåva, men han gav den till mig och det var en gåva av kärlek”. 

Berättelsen behandlar den stora frågan om när vi ska låta människor leva i sina illusioner och när vi ska hjälpa dem vidare. Jag möter rätt ofta människor med en naiv och  oreflekterad tro. De är som fåraherden. En del av mig vill likt Mose ropa ”Hallå vakna!” en annan del av mig ser det sköra och vill istället bekräfta och ge trygghet. Samtidigt är det en bedräglig trygghet därför att livet har en benägenhet att förr eller senare krossa våra illusioner- 

Hur tänker ni, när ska vi låta människor leva i sina illusioner och när är det tid att hjälpa dem vidare?
Hur gör vi det? 

Noah Gundersen – Jesus, Jesus

Efter #frikyrka samtalen på twitter så träffade den här låten mig som en knytnäve i magen.

Ska verkligen lyssna mer på Noah Gundersen i fortsättningen.

Tack Rikard Edefors för tipset!

Den farligaste typen av ateist

Tänk om den farligaste typen av ateist inte är Sturmark och gänget, tänk om det är jag…

Läs min vän Fredrik Jacobssons tänkvärda och utmanande insändare i Dagen.

N.T. Wright sjunger en Bob Dylan-låt!

Min favoritteolog N.T. Wright sjunger en Bob Dylan låt!

Det här gör ju inte direkt min beundran för den gamle biskopen mindre.

Rob Bell – Beginning in the Beginning

Okej, om du på något sätt sysslar med predikan, kommunikation som har med evangeliet/Guds rike att göra så bara måste du lyssna på det här. Tro mig!

Beginning in the Beginning

När religion blir farlig

När blir religion farlig? Tror jag har svaret nedan. 

Jag tänker på korset och en bild jag vuxit upp med, att den ena bjälken pekar uppåt mot Gud och den andra pekar utåt mot människorna, det handlar alltså om våra relationer med Gud och människor. Ibland har man sagt att bjälken uppåt är den viktigaste. Men Jesus själv tycks mena något annat.

 ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.”
Matt 5:23

När du är på väg att prioritera den ”lodrätta” relationen med Gud men kommer på att relationen med en medmänniska är i behov av försoning. Då säger Jesus: Prioritera det, sen kan du ta itu med det andra.

First things first!

Allt elände som skett i religionens namn (ta vilken religion du vill) sker när människor glömmer denna enkla princip och får för sig att ”guden” vill att de ska skada någon annan människa. Här kommer det läskigaste perspektivet med urspårad religionen, nämligen att ”guden” kan bli kränkt.

Det var därför korsridarna gav sig ut och dödade muslimer på 1100-talet, de trodde att deras variant av gud ville det. ”Deus Vult!” ropade man, ”Gud vill det!”. De trode att en ”helig” stad blivit skändad. Samma galna nit driver de som idag vill döda Vilks och spränga Jyllands-Posten därför att deras version av gud har blivit kränkt och därför kräver att människor skadas och dödas. Detta är den farliga religionens mekanismer, när gudens och religionens  känslor blir viktigare än människor av kött och blod.

Det här var rätt extrema exempel, om vi plockar ner det lite. Om du tror att din gud kräver av dig att förakta och se ner på någon annan människa så är du på en farlig väg. Det är därför det är så läskigt när en sån som Breivik talar om sig själv som ”kristen”.

Sammanfattning.
Religion blir farlig så fort vi får för oss att relationen till ”guden” kräver att vi skadar andra människor.

Jesus visar på något annat vilket gör ”kristna” förbrytelser på det här området så mycket allvarligare. Jesus är tydlig: Innan du blir ”andlig” och börjar prioritera relationen med Gud, se till att ha ordning på relationen med dina medmänniskor.

Vi som följer den Jesus som själv blev torterad, hädad och korsfäst kan aldrig förnärmat peka finger åt någon och ropa ”hädelse!”. Därför måste vi alltid komma ihåg vem det är vi följer i våra samtal med oliktänkande. Även i de fall då noll respekt visas oss, ja även om vi möter förakt och hat. Låt oss be att vår ryggmärgsreflex är kärlek.

Som profeten Mika samafattade det hela:

Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.
Mika 6:8 

Post Navigation